Nyligen var jag med på en resa  som yogalärare till Etiopien. Resan anordnades av Jenny Ranung som äger och driver företaget Ethiopian Design. Ett företag som i huvudsak säljer handvävda sjalar som är tillverkade i Addis Abeba. Efter många besök i just Addis under flera års tid, och med goda kontakter med organisationen Bright Star (eller WSG Win Souls for God som den också heter) så föddes idén på att hon ville starta konceptresor till Etiopien med upplevelse & yoga.

I november så genomförde hon den första resan och jag fick möjlighet att följa med och hålla i ett litet yogaretreat under halva resans gång.

Syftet med resan är dels att få möta en annan kultur. Möjligheten att få möta våra rötter i Etiopien som är vaggan till människans historia. Detta ämne som jag varit så inspirerad av och nyfiken på tidigare, så det var med stor entusiasm som jag besökte The National Museum i Addis Abeba. Jag fick se Lucy. Denna lilla hominid, Australopithecus afarensis, som levde för 3,2 miljoner år sedan och där fanns också ännu äldre föregångare. Dock blev jag liten besviken när jag förstod att det inte var det äkta skelettet av Lucy som låg där i montern. Hon är väl förvarad på ett laboratorium någonstans i Addis och tur är väl det då säkerheten i museumet inte var den bästa.

Ett annat syfte  är också att få inblick i organisationens arbete med bland annat gatubarn. Addis Abeba, Etiopiens huvudstad, har mer än 5 miljoner invånare.  Minst 160 000 är hemlösa, varav dem är minst 60 000 gatubarn.

Bright Star/WSG har nyligen firat 20 års jubileum. Idag har de två skolor, flick- och pojkhem och hälsocenter. De erbjuder även yrkesutbildningar för människor på gatorna. Bland annat erbjuder de frisör- och vävarutbildning, så att de i förlängningen kan bli självförsörjande.

Deras skolor har barn från förskoleålder hela vägen upp till gymnasieålder. De ger möjlighet till de fattigaste familjerna att låta sina barn få gå till skolan måndag-fredag, inklusive ett mål mat om dagen.

Deras arbete är beroende av sponsorer, månadsgivare och donationer. Vi fick inblick i deras arbete under några intensiva dagar. Vi besökte en av skolorna och flick- och pojkhemmen. De tog oss också med på en tur med bilen en av kvällarna för att de ville visa deras fältarbete. Det är inga gator jag skulle ha tagit mig fram på som turist själv på kvällen. Bilderna sitter kvar starkt på näthinnan. Unga flickor som stod i dörröppningen till små bås. I bakgrunden i varje bås skymtade en dov belysning som gav sken över en säng, och några sunkiga draperier. Det var pyntat på bästa sätt och de var uppklädda. Där stod de och väntade på sexköpare. Tjejerna börjar oftast när de är 12-13 år gamla, ibland ännu tidigare, kanske redan vid 10 års ålder. De som inte står i båsen, finns utmed gatorna. Överallt står de och väntar.

Hungriga små killar, höga på droger tryckandes i ett hörn, som blev helt till sig när de förstod att bilen vi åkte i stannade för att ge dem lite mat.

Det var människor överallt som sov längs med trottoarer och husväggar eller under det bästa skydd de kunde hitta. Kvällarna och nätterna är kalla i Addis. Staden ligger på sluttningen av Entotoberget och är beläget ungefär 2500 öh. Därav är det inte mer än 6-8 grader på nätterna, året om.

De har ständigt personer inom organistationen som är ute på gatorna och försöker skapa kontakter med gatubarnen. De bygger deras arbete på relationer och goda kontakter. Det går sällan att plocka bort ett barn på gatan direkt, men utifrån ett längre perspektiv finns det större förutsättningar. Efter att ha byggt relationer i några månader/år så kan det finnas möjlighet att ge den tjejen eller killen en möjlighet till nytt liv. De har ett flickhem och ett pojkhem med ett begränsat antal platser. De får vara kvar på boendet tills de tar examen, sedan får de skaffa jobb och klara sig själva. När ett barn väl slussas bort från gatan så har de möjligheter att fånga upp med psykologer, ha samtal, öva sociala färdigheter, lära sig att bo ihop som en familj och ta ansvar och gå i skolan. De är också ofta nere i ett djupt drogberoende på gatan, så första tiden handlar om avvänjning och att inte falla tillbaka till gatan.

Arbetet som organisationen gör inger så mycket hopp och framtid.

Vi har fått se så mycket godhet och hoppfullhet i allt det arbete som de gör – som skulle ha kunnat var helt utan hopp om de inte fanns.

Vi fick möjligheten att besöka flickhemmet. Tonårstjejer som bodde tillsammans. Sammansvetsade som en familj med ljus framtid. Alla dessa har på något sätt kommit ifrån ett liv på gatan som prostituerade. Idag glada och skrattandes tjejer. Precis som vilka tonårstjejer som helst som går i skolan, tittar på tv-serier, lyssnar på musik, kollar fb..  men bärandes på ett enormt tungt ok inombords.

Underbara tonårstjejer som bjöd på kaffecermoni när vi kom på besök.

Utomhusgym för killarna på deras boende.

Från ett av klassrummen med barn från Kindergarden. Det är barn från de fattigaste familjerna som inte har råd att låta sina barn gå i skolan, men tack vare organisationen så får de den möjligheten. De får utbildning, mat, kläder, omsorg, kärlek och hopp. I det här klassrummet satt de framtida piloter, läkare, mekaniker och lärare. Om de får önska själva.

Jag kommer fortsätta berätta mer om resan i ett antal blogginlägg framöver. Mer om organisationen, mer om Addis, mer om yogan.

Men här sätter jag stopp denna gång.

Namasté Jenny